‘Remake, Remix, Rip-Off’ på Göteborg Film Festival

Hur skulle en filmindustri som vill ta ut svängarna men saknar resurser lyckas få till det? Innan internet och höghastighetsbredband erbjöd material i överflöd? Lyckligtvis var copyright regleringen bortblåst med vinden förut i Turkiet, under tiden exakt mellan Atatürk och Erdogan. Då den idag kultstämplade turkiska psykedeliska musiken skapades – då florerade en kaotisk liten bubbla av turkisk filmindustri. Regissören Cem Kaya kallar sin dokumentärfilm om den tiden för Remix, Remake, Rip-Off.

En afton såg jag A Fistful of Dollars och dagen därpå hade jag skrivit en egen version.

Total kvantitet var målet och när intervjupersonerna pratar om hundratals filmer per år som gavs ut – med tre manusförfattare och väldigt begränsade resurser, så förefaller det hela nästan kreativt och säreget. Yeşilçam som motsvarade Turkiets Hollywood hade sin storhetstid mellan 1950-70-talet, där snittet per år låg på 250-300 filmer! Brist på film och restriktion av tomma rullar nämns och samtidigt som det inte fanns restriktion på importerade färdiga filmer; var plagiat-kollage filmerna en verklighet. Enkel matematik helt enkelt.

Det var alltså en total materialbrist samtidigt som filmer spottades ut. En bisarr del av dokumentären var beskrivningen av stuntscenerna där självklart ingen speciell person anlitades. Utan dynamit, höga höjder och fartfyllda actionscener gjordes av skådisarna. Där en berättade om hur han blev tillsagd att ta det varsamt med ett lånat snipergevär, varpå han bröt axeln för att göra detta. Nåväl, ingen smärta är aldrig någon lek.

Dokumentären börjar med en komisk sanning, att även hur mycket som än görs, från Hollywood, till Trollhättan och bort till Bollywood så är allt baserat på några essentiella handlingar. Som kan varieras på olika sätt, eller upprepas och som vi ser idag, skapas med påkostade produktioner där filmens rymdfärd kostar mer än vad det kostar att skicka en sond till Mars. Sett genom detta faktum blir plötsligt denna turkiska filmvåg ett kollage-spektakel, som kan beundras ibland för vissa absurda filmer om ni sett dom. Litteraturen blir ändå film och filmen blir en evig återupprepning och nya versioner på vad som redan är gjort. Med olika skådespelare och miljöer men ändå inget nytt under himmelen.

Så var det så fel av dom? Det är inte som att dom dödade någon eller rånade någon, i själva verket skapade dom ändå något. Finkulturella turkar såg inte på dessa filmer eller erkände det aldrig – dom var till för “the rural public” som det så fint refererades till i dokumentären.

Men denna filmvåg nådde sitt slut i och med oroligheterna vid statskuppen 1980, då folk satt hemma och inte kunde gå ut. Vilket förde med ekonomisk utsugning från biografer och slutet på Yeşilçam eran. Det blev en överväldigande censur när extremhögern tog över. Inga bankrån skulle exempelvis kunna visas, för hur kunde turkisk polis kunna vara så dålig att tillåta det? Allt skulle vara perfekt i relation till nationen och ur dokumentärens exempel kan vi sorgligt skratta åt det absurda. Som även i våra breddgrader och i våra dagar är ett högaktuellt tema, om än på ett mer subtilare sätt.

Samtidigt som porrfilmer gick på bio och till och med spelades upp slumpmässigt i andra filmer med två projektorer i maskinistrummet (vet inte varför men så var det tydligen). Detta var tydligen okej i extremhögerregeringen. Men återigen så finns det idag överallt implicit inbakat på världens populäraste serier. Så egentligen, handlar det inte mer om hur något görs än vad som faktiskt görs?

Remix, Remake, Rip-Off visar på en bakomliggande kamp. Mellan politiska eliten i Turkiet som säljer ur landet och den andra sidan som under nuvarande Erdogans tid har svårt. En sida som skulle vilja se Atatürks moderna ideal införlivas och stärkas i det kulturellt rika landet. En utdelning och kamp mellan det som skapade det moderna Turkiet och det som vill förstöra det hela.

RemakeRemixRipOff.com

What do you think?

Your email address will not be published.

No Comments Yet.