Platons Idévärld

Behövs den platonska idévärlden för att förklara något i våra liv och vår tillvaro? På bästa sätt? Detta är det viktigaste att fråga om huruvida någon teori eller föreställning överhuvud taget är nödvändig. I vår kunskapsbildning använder vi oss utav ”osynliga” faktorer som är inblandade i den bästa förklaringen vi har och använder. Så som atomerna vi inte kan se används för att förklara fysiska system. På samma sätt fyller platonska idévärlden en funktion i att förklara och ordna en förståelse på ett någorlunda systematiskt sätt. Men behövs den? Jag anser att kärnan i detta är huruvida en själ finns eller inte – eller snarare om en tror/känner själens existens. Då själen enligt Platon anses existera så existerar också värdet och behovet av hans idévärld. För att förklara sådant vi inte kan förklara med påtagliga, synliga och materiella ting. Därför vill jag argumentera för att själen existerar och att detta är en grundläggande nödvändighet för att förstå den platonska idévärlden. Frågan om själen berör den ultimata frågan om människans idé, vilket sträcker sig än längre än frågan om ideala föreställningar om trianglar, bord, fekalier och så vidare. Som Sokrates ifrågasatte varvid han menade på att det finns en hierarki i idévärlden. Själen är också i så fall något medfött, medan allt annat kan läras in och därigenom idealversionen påverkas (alltså vara relativt). På så vis ser vi att själen är roten till förståelse av idéläran och på toppen av hierarkin inom den.

Platon säger att en idé av något är bäst och den materiella verklig kopia är mindre bra. Därav går parallellen till själen, som är bäst och finast, medan vår kropp är mindre fin. Kroppen förändras och går under till slut, medan själen är essensen av vad den kroppen var och anledningen till att den fanns. Även om man kan säga att Vitruviusmannen är en perfekt man som en kropp, så är själen ändå anledningen till att den kroppen ska finnas till. Det är också enligt Platon i själen som minnet av formerna finns, och anledningen till att slavpojken kunde minnas fram formen för svaret på Sokrates matematiska fråga. Själen är alltså något evigt och bär minnet av idéer genom många liv. Det är genom förnuftet som vi kan erinra oss om det eviga och inse bortom den lägre grad av empirisk och föränderlig tillvaro.

Man kan föreställa sig idéerna och att vi har koncept och ideal av olika ting. Men alla dessa kan förklaras av en empirisk inlärning, om inte det finns en evig själ som enligt Platon/Sokrates innehar essentiella idéer. Så om vi argumenterar emot platonska idévärlden så är det själens existens vi måste angripa först – och som underminerar alla andra ideal i en sann mening.

Problemet finns i det att enligt Platons idévärld så måste själen ha inneboende sann kunskap om både löjliga ting, men även rent av onda och hemska. Dessa måste i så fall alltid funnits. Det finns inget direkt svar på detta annat än genom Sokrates som säger att idéerna för dessa löjliga, konstiga och onda former inte – han underkänner dessa barbariska idéer. Men om dessa egenskaper inte redan existerar i själen så uppkommer dom ur en fri vilja? Eller en slump? Har då fri vilja och slumpen en idé att jämföras med?

En annan invändning är den från Aristoteles om tredje människan. Där problemet ligger i att överbrygga likheten mellan en människa och idéen om människan. Varvid ytterligare idéer måste läggas till för att förklara likheten mellan befintliga människor och idealet. Där slutsatsen blir att om det finns en människas idé så är denna inte en faktist människa. Detta argument är gott och som jag förstår det tappar det ändå kraft – när man förstår idéen av en människa som själen (vilket Platon/Sokrates pratade om).

I fråga om idéen om triangeln, som både kan vara rätvinklig eller inte. Ett ytterligare argument mot idéläran är att en triangel inte kan vara bägge två utav dessa och representera alla trianglar. Detta skulle också kunna vara idéen om människan och om en dvärg eller handikappad person är en människa och om människoidealet kan representera dessa två fall? Jag skulle säga att svaret är ja. På något sätt kan man i begreppsvärlden fraktalisera ett begrepp och i oändlighet finna behov av nya begrepp eller idéer. Men om man tar ställning i att Platon menade idéen om triangeln som något av tre distinkta sidor, eller människan som en varelse med en själ inom en viss typ av biologisk kropp. Då förhåller sig idéläran rimlig. En av konsekvenserna i Platons fall är att hans syn på staten blir rigoröst strikt och förutbestämt. Vilket jag ser som den oundvikliga konsekvensen av att expandera en spirituell insikt eller förhållningssätt till ett statsstyre. Två saker som bör skiljas åt. Men även han själv visste nog att den ideala staten var ett ideal. Vilket visar på begränsningen och vart den finns i relation med idéläran och ett fungerande samhälle.

What do you think?

Your email address will not be published.

No Comments Yet.