Intervju med Estor Jensen (Charlie & Esdor)

När jag besökte världens nordligaste skivbutik i Tromsø fick jag reda på att Estor Jensen från svenska kultprogduon Charlie & Esdor bodde där. Då musiken av denna duo är något jag själv lyssnat och tagit till mig som inspiration, tog jag kontakt och här är intervjun.

 

För läsare som inte känner till kultgruppen Charlie & Esdor – Hur startade ni denna grupp och hur hamnade du rätt med en svensk hela vägen från Tromsø?

För att svara på din fråga måste jag gå tillbaka till 1967. Då upplöstes popbandet DeCoys – där jag spelade bas – efter att vi hade turnerat Danmark på kors och tvärs i några månader. Dom andra killarna åkte hem till Tromsø, men jag stannade kvar i Köpenhamn.

Medan jag bodde där höll jag kontakt med Atle, trummisen, på telefon. Han gjorde lumpen, blev gift med sin flickvän och fick en son. 1968 gjorde han en deal med L.M. Ericson i Katrineholm där han skulle jobba samtidigt som han studerade till ingenjör. Nån gång på hösten 1968 åkte jag till Katrineholm och hälsade på honom en helg. Då kom vi överens om att vi skulle försöka få igång DeCoys igen. Med det för öga flyttade jag till Katrineholm i februari 1969 och skaffade mig jobb på SKF.

 

Estor Jensen, DeCoys.
DeCoys.

 

Vi skickade bud till Tromsø efter Ero, kompgitaristen. Vi fick veta att Björn, som hade spelat sologitar, var involverad i ett annat band, men Tobben, en kille som var lite yngre än oss, men jävligt duktig på gitarr, och som Ero nu hade börjat spela ihop med, ville gärna vara med i vårat band. Dom kom ner, fick jobb på SKF som jag och våran plan var att jobba ihop pengar till en sånganläggning och vad vi annars behövde av utrustning för att komma igång.

Men det går ju inte alltid som man planerar. Dom två andra tykte det var roligare att sitta på puben och spela visor än att jobba på fabrik. Dom slutade på SKF och sen åkte dom till Stockholm med nån trubadur och började jobba som trubadurer. Det blev visduon Tobben och Ero som ju lär vara känd även i Sverige för sitt samarbete med Cornelis Vreeswijk. Så det blev inget revival förr DeCoys. Det var ju lite synd, eftersom vi var rätt duktiga på att sjunga trestämd. Vi spelade mycket Beatles- och Beach Boys låtar.

Egentligen blev jag väl inte så väldigt besviken. Vi hade väl vuxit ifrån varandra i musikaliskt förstånd, och jag hade under tiden lärt känna Charlie bättre. Vi hade jammat lite och kommit underfund med att vi hade gemensamma musikpreferenser (Indisk ragamusik bland annat). Vi förstod att vi var soulmates därför att vi båda två var nyfikna på att lära, och tyckte om att experimentera med blandning av olika musikstilar. Charlie spelade dessutom sitar och trummor. Jag spelade gitarr och bas. Det var perfekt tyckte vi och på nyårsafton 1969/70 bestämde vi oss för att börja spela och skapa musik tillsammans, (just for the fun of it).

 

Hur såg det ut för er med spelningar på den tiden? Hur såg scenen och möjligheterna ut för er då? Varför blev det så att ni aldrig spelade in en skiva? Var ni utanför den nordiska progscenen, eller kände ni er som en del av den?

Vårt första offentliga gig gick för sig på The International Troubadour Festival i Katrineholm sommaren 1970 där vi representerade Skandinavien. Sen spelade vi på nån festival i Oskarshamn och på Gärdet i Stockholm samt på Mosebacke utpå på hösten 1970. Det rullade på sig och samma höst, nära jul kom vår singel ut med låtarna Dagen Är Över och Då Klagar Mina Grannar och i 1972 kom en så kallad mini-LP ut. Vi hade spelat in en LP, men skivbolaget ville inte ge ut den, dels för att vi inte hade nåt budskap, tyckte dom, och dom visste heller inte hurdan dom skulle marknadsföra den sedan det rörde sig om en ny typ av musik som inte passade in i nån, på den tiden känd musikgenre, men det kan du läsa mer om på internet.

På Progg.se kan du hitta rätt mycke info om Charlie och Esdor, och vad gäller proggscenen så var nog inte begreppet “progg” uppfunnit på den tiden, jag kan i alla fall inte minnas att jag nån gång hörde det nämnt.

Det jag minns är att vi fick en jävla massa frågor om vad vi kallade musiken som vi spelade. Det var ju ganska ovanligt med sitar och gitarr tillsammans. Vi brukade bara skratta och svara: vi kallar det bara för musik. Huruvida vi var utanför eller innanför den nordiska proggscenen blir därför en meningslös fråga, men vi var väl, hur som helst, en del av den okommersiella musikrörelsen.

 

När ni komponerade, hur gick ni till väga? Vart kom inspirationen ifrån?

Man kan väl säga att vi odlade spontana uttryck och vi var väldigt måna om att behålla den förmågan. Vi jammade mycket och sjöng fritt om vad som gick för sig där och då omkring oss. Vi var lyhörda båda två för roliga ordspel. Om det dök upp nån rolig ordsammanställning då kunde vi använda det sen i en text.

Början på låten Då Klagar Mina Grannar – till exempel – blev till på Mosebacke precis rätt före vi skulle upp på scen och lira. Vi satt i något bakrum och jag behövde putsa mina glasögon, men hade inget att putsa med. Då fick jag syn på gardinerna och tänkte ”dom kan nog användas”. Medan jag stod där och putsade så kom orden: “Jag putsar mina glasögon, på en spetsgardin” och jag tänkte att dom där orden måste du komma ihåg. Då hade vi ännu inte spelat in singeln. Så man kan väl säga att vi fick inspiration av vad som helst. Några låtar skrev vi tillsammans och några skrev vi individuellt. Melodierna var “piece of cake” i alla fall för mig. Jag har alltid haft huvudet fullt av melodier och på så vis har jag det fortfarande, men texter är det värre med.

 

Rent musiknördigt, skulle du vilja berätta vilka gitarrer och annan musikutrustning ni hade?

Jag hade en Fender Precision bas och en Framus 12-strängare, men jag hade tagit av 6-strängar. Charlie hade ett Sonor trumset, tror jag, och en sitar. Vi började som en akustisk duo med gitarr och sitar och båda två på sång.

 

Hur känner du inför det ni spelade in på den tiden?

Jag tycker musiken har klarat sig väl genom åren, och jag är glad och tacksam för att jag, tillsammans med Charlie, fick vara med på att prägla den svenska proggmusiken.

 

Tromsø islands. Photo: Lisa Sinclair.

 

Hur har musik i ditt liv varit sen dess? Är det något du är aktiv inom nyligen, nu för tiden eller något som är på gång? Tromsø är en riktigt bra musikstad av vad jag såg själv. Det måste väl finnas något?

Musik har alltid varit kärnan i min tillvaro. Jag spelade mycket dansmusik när mina två döttrar var små, mest av ekonomiska skäl, fast det var rätt kul också. I början på 1990-talet spelade jag i ett band som hette Raindog, men sen dess har jag inte varit aktiv .

Numera spelar jag mest hemma och ibland på privata fester, bröllop och födelsedagspartyn. Annars jobbar jag en dag i veckan som musiklärare för ungar i sjätte- och sjunde klass på skolan där min fru jobbar.

Jag håller också på, så smått, att spela in mina låtar tillsammans med en kompis som har en rätt proffsig hemmastudio. Jag har ju låtar till två skivor med norska texter och en med svenska texter. Det kanske blir en skiva så småningom. Vi får se.

 

Tack & Lycka Till!

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *

No Comments Yet.