Inledningsvis börjar bok två i Platons Staten med diskussionen om vad som är det goda, det lyckliga livet. Vad är det och hur kan det uppnås? Sokrates teori är att rättvisa i handling och intention är det evigt sanna och det som leder till lycka i livet. Duon bestående av Glaukon och Adeimantos (Platons bröder) framlägger teorin med följande argument, i förhoppning av att Sokrates kommer vederlägga dessa. Det är dessa argument som omfattar vad duon anser rättvisa handlingar vara, vad som motiverar dom och dess relation till idéen om rättvisa. Således är det tänkt att dessa leder till ett bra liv om inte Sokrates kan säga något om eller emot. För enligt duon så är det han om någon som kan vara i stånd med utmaningen.
Deras teori är om moralens arbiträra natur. Duon menar att det rättvisa egentligen endast är en överenskommelse avsedd att hålla sams människor, en kompromiss mellan det bästa (att som fri människa kunna ta del av något man vill) och det värsta (att bli offer utan skipad rättvisa i gengäld, i form av rättegång t.ex.). Teorin har alltså enbart ett instrumentalt värde för att underhålla en relativ ordning och rättvisa i samhället. Ett instrumentalt värde innebär att en handlings värde finns i dess konsekvenser – det är då och endast då som en handling har ett värde.
Vidare menar duon att varje människa egentligen är benägen att göra orätt för att vinna individuella fördelar, men hindras av risken för moralens (rättvisans) hot om bestraffning. Detta är det enda motivet, enligt duon, för vilket människan går med på att skapa, upprätthålla och följa moraliska regler. Men om chansen för moralisk bestraffning är liten eller anses kunna undgås så bryter människan rättvisan. Duon menar på att människans egenintresse är det allra högsta och essentiella som en individ vill uppnå. Som i exemplet med Gygnes ring.
Ett annat argument som i alla fall Glaukon lägger fram är att om det finns en Gud/ar som skapat människan utifrån en ideal idé – då borde människans totala egenintresse som duon pratar om, vara helt naturlig och rent av idealisk. Platon/Sokrates anser att ett egenvärde har en objektiv, eller gudomlig, och kunskapsmässigt riktig insikt, vilket är ett av frågorna som duon vill få svarat på av Sokrates. För om Gud finns så måste man kunna definiera rättvisa och även om Gud finns och har skapat människan så faller det tillbaka på att totalt egenintresse är helt naturligt.
Vilket leder till deras påstående om att den människa som lever efter att tillgodose sitt egenintresse orättvist är lyckligare än den rättvisa – i den mån den undkommer moraliska bestraffningar (negativa konsekvenser). Detta är deras teori om den skenbara rättvisans överträfflighet. Eftersom att det är genom skenet av rättrådighet som människan kan tillskansa sig fördelar bland andra människor och inte genom verklig rättrådighet – så bör människan söka att ge sken av rättrådighet men i egentligen in vara rättrådig. All form av empati, medkänsla och respekt är enligt duon egenintressen med goda konsekvenser av ett gott rykte för en person.
Det är dessa teorier som duon vill att Sokrates ska vederlägga. Kan han argumentera fram att det finns ett egenvärde och evig sannhet i att vara rättvis? Att handlingar har ett värde i sig obundet av dess konsekvenser? Vad är belöningen i rättvisa? Har en rättvis person alltid bättre liv än en orättvis?
What do you think?