Moralisk motivation

Saturday, February 13, 2016 0 , Permalink

Om en människa är förenad med sin moral och förenad helt i en viss princip så är det inte längre bojor eller något som tyglar emotioner. Det är då ett införlivande av ens ideal. Det är då som en moralisk eller principiell förändring hos en människa kan ske. Motivationen bör således vara rotad i en mod och kärlek utan rädsla – när det kommer till att vilja göra förändringar i sitt liv och sina vanor. Att vilja något, vare sig det är en förbättring eller något annat, blir förgiftat om det kommer ur rädsla. Alltså att vilja något för att undvika något är inkluderat i att en handling drivs av rädsla. Så länge rädslan eller liknande negativa känslor utgör motivationen, innerst inne, så håller det inte i längden. Därför är det viktigt att känna den rena viljan, som Immanuel Kant skulle kalla det, då denna ger motivation och handlingskraft obefläckat av underliggande fega, rädda eller oroande känslor. Men istället ställer oss till grunden för vad vi verkligen vill och ämnar.

Ibland avrundas diskussioner med att alla egentligen tänker på sitt egna bästa och detta är något ursprungligt och det endaste som är permanent hos människan. Att vi bara är vilda apor som genom civilisationen och den sammanflätade ekonomiska utvecklingen gjort vårt beteende trevligare.

I dokumentären The Tribe That Hides From Man dokumenterades fortfarande ostörda stammar. Stammarnas värld visar sig vara så liten att den egna stammen var allt – och allt annat (djur som människor) var fientligt och hotfullt. Dom betraktades inte som likvärdiga helt enkelt. Empatin och så även intresset existerade enbart inom den egna stammen. Likaså som den lilla stammen, som är så fientlig mot omvärlden, kan även en människa bli i det moderna samhället vi lever i. Ifall människan aldrig får känna, se eller höra om de facto goda gärningar och moraliska hjältedåd. Något som Sokrates i Platons Staten påpekade – att vi behöver hjältar av olika slag. För om vi sällan exponeras för storheten i människan låter vi oss istället tro att den egentligen aldrig existerar.

En analys av andra människors handlingar speglar mer ens egna ideal. Därför kan inte en självisk människa, som aldrig bjudit in eller blivit bemött med osjälviskhet, lita på eller förstå att människor faktiskt gjort genuina uppoffringar. Vårt vardagliga handlande fostrar vår närmiljö, till att inspireras eller vidare gro i inbitna vanor, beroende på vad vi gör. Det är svårt att för en oerfaren människa förklara varför någon i krig riskerar eller ger sitt liv för att rädda någon annan. Denna människa är så inbiten i sitt abstrakta teoretiska onanerande och ger som svar att allt är en slags Darwinistisk-egoism. Att det helt enkelt för vissa betyder mer än livet att minnas som en hjälte. Troligen i en rädsla av att inte kunna hantera det att människor är empatiska och offrar sig, att någon där ute i vida världen inte är som dom själva.

Just denna slags intellektuella onani märker jag finns främst hos män som i min erfarenhet saknar en slags värme och humor i livet. Dom är uppväxta i en funktionell välfärdsstat och har inte upplevt varken för mycket kärlek eller för mycket hat, utan lite, lite, lite av varje.

I ett samhälle där moralisk motivation, idealism och annat inte längre ens exemplifieras, för att inte tala om värderas, så är vägen fri för självutnämnda rationaliserade strukturer att ta över.

No Comments Yet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *