Intervju med Filip Augustson

Viva Black heter Filip Augustsons trio och senaste albumsläpp. Det är blandningar av stilar och tempo, det är experimentjazz, ambient ljudlandskap så som en violin och kontrabas och trummor förmår. Underhållande på ett subtilt känsligt sätt, du rycks med och diggar för att sen lyftas ur ljudbilden till Evas violin och när du ramlar faller du på Filips basfraseringar. Detta är en mycket trevlig jazzplatta, som gjord att spelas på repeat. Jag tog reda på mer om projektet och vem Filip är och vad han gör. Framför allt då han varit med i svensk jazz över 25 år har han en del att säga. Bland annat var det intressant att höra på hur jazzen mår idag jämfört med på 90-talet. Här är intervjun.

Det finns ingen information alls om dig på nätet såg jag, det är små bitar här och där. Kan du berätta om vad du gjort senaste åren och vad du har på gång just nu med musiken?

Efter att jag släppte min förra skiva Ich bin Filip Augustson 2004 så har jag mest ägnat mig åt att spela med andra. Jag har skrivit en del musik men den har jag fått spelad i grupper som jag spelar med, till exempel Karl-Martin Almqvist Kvartett, Örjan Hultén Trio, Velodrone, Ali Djeridi Kvintett, så jag har inte känt något stort behov av att göra någon egen grej. Det var först när jag träffade på Eva Lindal 2012, vi hamnade på samma scen och spelade några improviserade stycken tillsammans, som jag kände att det här måste jag få göra igen på ett eller annat sätt. Jag gick och funderade på det där ett tag och skrev även några låtar med Evas fiolspel i tankarna och så småningom dök det upp ett tillfälle att göra en konsert tillsammans. Vi frågade då också trummisen Christopher Cantillo om han ville vara med. Det hela föll mycket väl ut och har nu resulterat i skivan Viva Black.

Trion Viva Black har ett mycket spännande samarbete i höst med de fantastiska systrarna Gretli och Heidi som spelar på glas i olika former, kristallglas, glasflaskor, glasklockor. Catharina Backman, Peter Danemo och jag ska skriva musik för denna konstellation. Musiken ska vi repa in i höst för att sedan göra konserter i slutet av året och våren 2016.
För övrigt så ska en ny skiva spelas in i vår med sångerskan Monica Borrfors. Jag har spelat med Monica i många år nu, vi har gjort två skivor tidigare och turnerat väldigt mycket tillsammans.

I maj spelar jag med Mats Öberg Trio igen. Tillsammans med trummisen Sebastian Voegler har vi haft trion sedan början av 2000-talet men nu var det ett tag sen vi spelade så det ska bli väldigt kul att spela igen, Mats är ju en enastående musiker. Örjan Hultén Trio har också en mycket spännande konsertserie i vår, Tune-Up-Järva där vi bjuder in gäster, bland annat en grekisk gitarrist, en saz-spelare, en sångerska från Uzbekistan, en spoken word artist.

Viva Black trio. Foto: Miki Anagrius.

Hur skiljer sig ditt nysläppta album från det du gör som frilansbasist med andra musiker? Var är friheten i det och vart sätter du begränsningen?

Varje gång jag ska upp på scenen som bandledare så frågar jag mig varför jag ger mig in på detta. Jag är verkligen ingen ledartyp och känner mig väldigt mycket bekvämare med att stå bakom en sångerska eller en saxofonist men det finns ändå något som gör att jag vill utmana mig själv att lämna min trygga plats där bak. En sak som får mig att göra det är att jag lär mig och upptäcker mycket som bandledare, till exempel rör det sig gärna saker i huvudet på mig som inte finns där när jag ”bara” är musiker, saker som inte har med musiken att göra, saker som hur uppfattar publiken detta, hur länge har vi spelat? och så vidare. Det är något som jag kämpar med för att kunna släppa, så att jag kan vara helt koncentrerad på musiken. Jag tycker det finns mycket i bandledarskapet som berikar mitt spel. När jag är frilansmusiker så handlar det mycket om att utveckla nya kvaliteter till exempel lära sig nya låtar, kanske öva in en svår passage, men friheten att få spela min egen musik har fått mig att fundera på vilka kvaliteter som finns i mitt spel och att utveckla och förfina de kvaliteterna till något extra fint.

Hur ser du på den svenska jazzscenen just nu? Mår den bra? Hur mycket plats får du med din nuvarande trio Viva Black? Är det lättare idag än på 90-talet då du också var aktiv?

Eftersom jag har två små pojkar, tre och fem år gamla så har jag inte lyckats hålla mig helt uppdaterad de senaste åren ska jag väl erkänna men jag har träffat på en hel del unga musiker som är otroligt bra, så återväxten bland musiker verkar vara väldigt god. Det finns ju också fler grupper än någonsin och det testas och experimenteras och stilar blandas hit och dit, det finns en väldig kreativitet. Speltillfällena uppfattar jag dock som att de har blivit färre. Arrangörerna har blivit färre och har mindre pengar, musikerna får helt enkelt skapa sina egna speltillfällen i större utsträckning och arrangera konserter själva. På 90-talet spelade jag med många grupper som bara spelade originalmusik men vi kunde ändå turnera hyfsat mycket. Idag är det svårt att få ihop en turné över huvud taget, det blir mycket singeljobb. Jag vet inte hur det är för de yngre grupperna, vissa lyckas väl skapa ett intresse så att de kan spela ganska mycket men jag tror att det är tuffare nu. Jag tycker också att man har märkt en ändrad syn på musikeryrket. När jag gick på musikhögskolans musikerlinje på 90-talet så tänkte sig de flesta av oss att jobba som musiker i framtiden, vilket faktiskt många av oss gör också, men dagens studenter verkar inte ens drömma om det utan ser utbildningen som några år av självförverkligande för att sedan skaffa ett ”riktigt” jobb. Det behöver inte vara något fel med det men det är lite tråkigt att det har blivit så. Men musiken, om det nu är jazz eller vad det är, är jag inte orolig för, den lyckas alltid bli till, den har sådan otrolig växtkraft, det är mer musikskaparna som jag kan vara lite orolig för.

Filip Augustson. Photo: Miki Anagrius.

Med dina 25 år inom jazzen, vilka sammarbeten har etsat sig vackert i minnet? Vilka skulle du vilja sammarbeta med närmaste 25 åren?

Det var häftigt när jag kom med i Fredrik Norén Band. Jag var 20 år när Fredrik ringde och frågade om jag ville vara med och det drog igång direkt med en lång Europaturné, inom de kommande månaderna hade vi även turnerat i Indonesien, Malaysia, Singapore och USA. Det var häftigt att komma ut i världen och spela riktigt bra musik med grymma musiker. Då levde jag min dröm som man säger…

Jag har träffat på så otroligt många bra och spännande musiker under de här åren och jag hoppas att det ska fortsätta så även de kommande 25 åren. Jag ska försöka vara öppen för ny musik och nya sammanhang, då kommer det att dyka upp många intressanta samarbeten. Jag visste till exempel inte vem Eva Lindal var för tre år sedan, men nu har vi gjort en skiva tillsammans.

Vad lyssnar du på nu för tiden?

När jag hade fått Stockholm Jazz Trios skiva Trio Reflections så spelade jag den i bilen när min femårige son åkte med. Han gillade den så mycket så han vill höra den varenda gång vi åker bil så det är i särklass den skiva som jag har lyssnat mest på senaste året, kanske någonsin…. När inte han är med så sätter jag gärna på Tomasz Stankos skiva Wislawa eller Craig Taborn Trios Chants. På sista tiden har jag också lyssnat mycket på Daniel Karlsson Trios skiva Fusion for Fish och den svenska ”supergruppen” Amason.

Tack och lycka till!

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *

No Comments Yet.