Bästa spelningarna kommer oväntat och från ingenstans. Då man fyra sekunder in i konserten slungas in i en annan dimension - och låter kroppen röra sig i schamanistisk trans utan inledning. Utan inledning beskriver det svenska bandet Strändernas Svall väldigt väl. Deras spelning den 5 juni på Koloni i Göteborg var extas från början till slut. En tornado av udda takter som hade klang och sväng med tydlig puls. Det unika var att det inte var matematisk onani för grabbar, utan en psykedelisk variant framförd av tre män som det syntes på var helt inne i sin grej.
Bandet består av en gitarrist, trummis och en som sköter ljus och olika ljud i mikrofonen. Avskalat till synes men med ett säreget sammanflätat ljud. Kemin mellan bandmedlemmarna var utanför det periodiska systemet, dom spelade bortom reglerna. En av dom mest ljudframkallande gitarristerna och han spelade fingerspel. Trummisen var riktigt bra och efter ett kort samtal med bandets gitarrist fick jag reda på att han “hittades” i en obskyr ort i Norge. Detta är intressant eftersom jag hört om detta mysterium innan. Levande trummisar är levande!
Det var en skara som gick vilda framför scenen, men många satt och beundrade. Ibland undrar jag om det inte råder en slags tävling om vem som kan självbehärska sig mest ute på konserter? Eller är det så att dom flesta gillar youtubestilen av att bokstavligt titta på musik? Vem har inte varit på spelningar där bandet ber publiken om att “komma lite närmare”? I fallet med Strändernas Svall är det ingen nåd, antigen gör du det eller ångrar dig senare.
På Kolonis arrangemang jag varit på minns jag alltid en kvalitet av stilar, även denna kväll var varierad och två andra akter innan Strändernas Svall är värda att nämnas. Cheap Immitation är en duo som öppnade kvällen och framförde monotonistiska ljudkapitel. Begreppet monotonism är i allra högsta grad positivt. Det är när musiken är baserad på återkommande sekvenser blandat med sång, rytmer, melodier. Där början och slut inte är beroende av varandra likt fraktala ljudmattor. Cheap Immitation avslutade sin konsert med ett längre stycke i väldigt rytmisk stil.
Worlds Dirtiest Sport hette akt två under kvällen. Mannen som gjorde musiken baserade den på loopsekvenser han framförde på scen, med gitarren, basen och effekterna. Som sin vapendragare på scen var det en kvinna som skapade stämmning med sin röst och ofta med megafonen. Sångaren tog sig några magsurfingar emellanåt och inlevelsefullt blev konserten mer och mer rivigare och slutade i eruptioner och gitarrmattor.
Jag tackar Koloni för denna fina kväll innan nationaldagen och Venuspassagen! Det var en akt till men jag fick halva hörseln nedsatt och var tvungen att ta till tystare gator och möten efter Strändernas Svall.
What do you think?