Vad är skillnaden mellan att motiveras av böjelse jämfört med en morallag, i detta fallet Kants morallag? Varför är det bättre att motiveras av det senare än det förra enligt Kant?
Toppen på Kants moralpyramid utgörs av det kategoriska imperativet – det är den högsta viljans princip som bör styr viljan hos alla förnuftiga varelser. Samtidigt är det också moralprincipen för all moral enligt Kant. I hans morallagar finns frihetens lagar, sådant vi kan agera emot, alltså sådant vi inte tvingande till. Detta till skillnad från naturens lagar som är fasta och oundvikliga (gravitation, värme, hunger etc). Frihetens lagar inrymmer ett böra som talar om hur vi bör handla; som motiveras våra handlingar utifrån moraliska maximer och vår vilja att göra frihetens lagar likt naturens lagar. Kant är som sagt driven av föreställningen om ett evigt rätt val och handlande som vi kan välja.
Inget är ovillkorligt gott, utom den goda viljan.
I sitt verk Groundwork for the Metaphysics of Morals beskriver Kant den goda viljan som en juvel vars värde är evigt; oavsett utgången för en handling. Det är från den goda viljan som motivationen bör springa ur för våra handlingar. Den absoluta goda viljan existerar enbart när dess maxim är i samklang med att kunna gälla som en universell lag. Maximen lyder.
Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag.
Det är därför som förnuftet finns till hos oss enligt Kant – annars skulle vi varit disponerade till enbart instinkten, böjelsen och omöjligen upprätthålla en god vilja. Det räcker dock inte som vi ska se, att bara fråga sig “mm alla gjorde så som jag ska göra nu, hade jag varit okej med det”. Kant går ännu längre än detta “Tänk om alla gjorde så” resonemang. Motiveringen är essentiell i hans moralfilosofi.
Plikten är det konceptuella verktyg Kant för att skilja identiska handlingar; på den som är gjord för egenvinning och den som är motiverad av plikten. För att blotta vilken som är fri från böjelser/inskränkningar.
Enligt Kant är böjelser även mål som heder, eller den goda känslan av att göra något gott; alltså allt som inte är motiverat ur den goda plikten. Detta sträcker sig även till böjelser som att älska sin nästa, vilket sålunda det inte är motiverat av plikten aldrig blir en handling som följer morallagen. Två människor kan göra samma handling men ha två olika bakomliggande intentioner, där en vill arbeta upp sitt rykte medan den andre verkligen motiverades av plikten. Detta är omöjligt att granska, men går ändå genom självrannsakan. Människor föredrar enkla regler och få granskar sig själva och sina motiv. Därav är Kant inte så populär rent praktiskt ute bland allmänheten.
Att motiveras av morallagen innebär att man förnuftigt motiveras av plikten, vilket i ett Kantianskt universum är det enda sättet att handla rätt på – och det som bör styra frihetens lagar. Viljans och moralens högsta princip är samma enligt honom. Endast en vilja som handlar a priori (utan empiriska referensramar) efter plikten skapar en korrekt moralisk handling enligt Kant. Det är enbart där (a priori) som något rent och ursprungligt finns som bör leda vårt förnuft och således våra handlingar. Det är så vi som medvetna varelser har valfrihet att handla i enighet med morallagen eller kontra den. För att på så vis återknyta till detta av självransakan och hur det egentligen går att skilja en handling driven av böjelser (om än till det yttre välmenande) från “äkta Kantianska handlingar”.
Kant menar på att representationen av denna högsta vilja för med sig ett böra, alltså ett imperativ, som vi helt enkelt ansvarar för att följa eller inte i våra handlingar. Då syftar jag på det som han kallar det kategoriska imperativet och inte det hypotetiska, som är en praktisk nödvändighet (t.ex. att äta för att överleva, gå på WC etc). Med denna utläggning ter det sig självklart att ett liv som ämnar till att stimulera böjelser som inte är rotade i denna förnuftiga och behärskande medvetenhet som Kant förespråkar, är ett moraliskt understående liv i jämförelse. Inom Kants redogörelse tillintetgörs också till synes goda handlingar, som egentligen ämnar åt böjelser efter en god känsla eller rykte.
Utilitarismen skulle kunna tillåta att några medborgare lider om det vore enda sättet att skapa mest total lycka i samhället. Kant skulle aldrig gå med på detta.
Jag håller med Kant. Först och främst är det omöjligt att definiera lycka för så enorma grupper människor, utan att det de facto innebär någon slags totalitarism. I detta utilitaristiska antagande kan någon föreställa sig ett antal slavar i utbyte för lycka för alla i all framtid. Men jag ogillar dessa teoretiska ytterligheter; dels av deras odefinierbara och lösa utgångspunkt och dels noll relevans med hur världen ter sig på riktigt.
Men för resonemangets skull så begränsar jag mig och utifrån det håller jag med Kants resonemang. Eftersom att lycka är så omöjligt begrepp att evigt definiera är det ett offer för ambivalens och i Kants moralfilosofi ges den inte högsta placering. Det är något odefinierbart som han säger olyckligt nog alla önskar utifrån empiriska kunskaper. Kant prioriterar inte lycka, utan enbart den goda viljan som det högsta målet (att handla utifrån plikten). Kant är tydlig med att enbart handlingar som överensstämmer med morallagens högsta princip och motiveras av den, kan kallas moraliskt riktiga.
Att inte eftersträva denna högsta viljans princip är enligt Kant att gå emot den naturliga egenviljan. Han menar på att om det inte finns en yttersta sanning gällande moralprincip, obunden av empirism, så borde vi lägga ner med att ens uttala oss om något konceptuellt rätt, gott eller för den delen ”lyckligt” för alla.
Kants formulering, formula of humanity, innebär att man inte bör använda någon som medel utan som ändamål i sig. Utilitarister använder således allt till förfogande som medel i sig, där enligt den hedonistiska lyckomaximerande utilitarismen människan i sig inte längre är central. Utilitarismen resulterar i en slags konsensusdefinition av lycka.
I detta står sig Kants orubbliga pelare och kravet på ändamålet i sig stabilare och mer frihetsbejakande jämfört med utilitarismen. Frågan om att offra ett fåtal för en antagen lycka för flertalet kan vi lokalisera i Sverige för några hundra år sedan – under häxjakten. En häxa (egentligen, en oönskad och beskylld kvinna) offrades för att rädda en by. Just där och då ansågs detta vara det bästa att göra, en utilitaristisk handling kan vi kalla det. Därför går Kants resonemang går att upphöja till en allmän lag genom tiderna, varpå många andra uppoffringar för ”allas bästa” i stort sett slutade mer illa än utgångsläget som ville förbättras.
Kants moralfilosofi är deontologisk och fokuserar på principen, värderingen snarare än den för stunden antagna konsekvensen av handlingen. På detta vis har Kant inte ”buggar” eller tillkortakommanden i sin moralteori som utilitarister har. Men korrelationen mellan Kants ideal och livet på riktigt, den är oklar och kanske omöjlig.
Kant ställer dessutom krav på att utvecklas och inte slösa bort sin förmåga, förnuft och mänskliga potential. Att inte vilja att utveckla viljan för att utvecklas är enligt Kant att gå emot den naturliga egenviljan. Vi bör handla som om vi hade fri vilja (även om vi var hologramsimuleringar eller om determinismen råder). Vi är enbart fria när vi lyder under vår egen förnuftiga moral och inte impulsivt eller hedonistiskt – alltså stiftar våra egna lagar.
Detta är moralfilosofi som liknar österländsk så som Buddhismen eller Hinduismen, men även västerländsk kristen Gnosticism. Just detta att göra en sak för sakens (goda) skull, enligt en högre moralfilosofiska principer eller närvaro. Vad jag tycker Kant saknar likt många andra moralfilosofier är en praxis som genom kropp och sinne får subjektet att förnimma och förkroppsliga dessa moralfilosofiska ideal. Jag anser att det är mer hjälpsamt och underlättande att kunna engagera människan som helhet, i processen av att förkroppsliga moraliska principer och stärka förnuftiga handlingar.
Det är lönlös möda att försöka kristallisera en ultimat och universell princip för något. Detta görs säkert minst två gånger per århundrade av filosofier, självutnämnda andliga ledare, etc…
En annan aspekt som kan få Kantiansk moralfilosofi svårsmält i allmänhet är att den troligen anses som stel, då den inte kommer förpackad i påpassliga självcentrerade konsumtionsideal adekvata för modernt bruk – i en värld av tidsbrist och krav på omedelbar effekt.
What do you think?