Att upptäcka världen omkring sig är en nyfikenhet, en respekt för sig själv och för allt omkring en. Det finns många människor som står ut mer en andra när det handlar om passionerad nyfikenhet. Det är en glöd som ibland kan te sig som rastlös, men samtidigt visar den på hur mycket man kan få ut av livet. Upptäckterna kan i sin tur göra något nyttigt för omvärlden, även efter ens död. Här vill jag presentera en kvinna som levde i hundraett år, som stod ut och reste sin egna väg och tacksamt nog åt oss andra, skrev om det. Det är viktigt att veta vad och hur andra gjorde som nådde ut till det många andra inte ens vet finns. Framför allt när man själv vill sträva efter något nytt.
Louise Eugénie Alexandrine Marie David (24 Oktober 1868 – 8 September 1969) föddes in i en pryd och borgerlig miljö. Hennes far var en Huguenotättling (franska Calvinister från 1500-talet) och modern var katolik med Skandinavisk bakgrund. Hon var från början av sitt liv en individualistisk sökare med självständig karaktär. Hennes känsla för att det fanns så mycket mer i tillvaron, återhållet från henne på grund av hennes familjemiljö och ålder, är tydlig i hennes reflektion över barndomen.
I cried bitter tears more than once, having the profound feeling that life was going by, that the days of my youth were going by, empty, without interest, without joy, I understand that I was wasting time that would never return, that I was losing hours that could have been beautiful. My parents – like most doting parents who have raised, if not a large eagle, at least a diminutive eaglet obsessed with flying through the air – could not comprehend this in the least and, although no worse than others, they did me more harm than a relentless enemy.
Som artonåring cyklade hon från Bryssel till Spanien, via den franska rivieran. Senare i livet skulle hon alltid välja långa vägar och långsamma transportmedel. När Alexandra fyllt tjugoett flyttade hon till Paris, där hon upptäckte sitt kall som sångerska. Samtidigt anslöt hon sig till olika teosofiska sällskap, där hon bland annat blev trettiogradig frimurare i den blandade skotska falangen (mixed Scottish Rite of Freemasonary). Även anarkister- och feministgrupper välkomnade henne i vilka hon också var aktiv inom. Notera att just anarkister och feminister från den tiden skiljer sig åt från dagens imitationer av dåtidens seriösa kamp för jämställdhet och rättvisa.
1899 skrev hon en traité (ingående avhandling) som aldrig publicerades av något förlag – på grund av innehållets noll-tolerans för stat, militär, kyrkan och stora finansspekulationer. Hennes dåvarande kompanjon tog sig an att publicera arbetet ändå vilket gjorde det populärt inom insatta kretsar och avhandlingen översattes på fem språk.
Åren 1890-91 spenderade hon i Indien. Resans intryck, framför allt naturens skönhet i Himalaya och tibetansk musik, påverkade henne väldigt mycket. Hon mötte bland andra Swami Bhaskarananda Saraswati som hon tog an som mästare ett tag. Efter denna resa visste hon att en dag kommer hon att återvända för att stanna en längre tid.
Alexandra studerade musik och sång med stora framgångar och fick musikaliska roller. Även om musikkarriären och den livsstilen erbjöd på resor från stad till stad och land till land i vackra miljöer, så suktade hon efter råare landskap och råare musikupplevelser. 1904 mötte hon Phillipe Néel i Tunis, han var en stilig man och järnvägsingenjör, Alexandra var då trettiosex år och gick med på äktenskapet. Men hemmafrulivet gjorde henne rastlös och välbärgade resor med segelbåt mättade inte hennes äventyrslust.
1911 reste hon iväg och lovade sin make Phillipe att vara tillbaka inom arton månader. Men det skulle dröja hela fjorton år innan paret skulle återses. I två år befann hon sig i Sikkim, där hon hade en bekantskap med prinsen Sidkeong av Sikkim, som skulle dö tidigt redan 1914. Alexandra blev i Sikkim den första västerländska kvinnan som fick träffa Dalai Lama den 13:e.
Alexandra mötte en ung man Aphur Yongden (senare Lama Yongden), då en tonåring som skulle bli hennes följeslagare, kompanjon och senare hennes adoptivson. Tillsammans levde dom bland eremiter i en grotta högt upp i bergen i norra Sikkim. Där var hon också i närheten av en annan eremit och mästare, Latchen Gomchen.
Duon, Alexandra och Lama Yongden, lämnade eremitlivet bakom sig. Första världskriget gjorde hemkomsten omöjlig, istället reste dom två till Japan. Hon hade under åren av resande lärt sig språk, bland andra sanskrit, studerat många heliga skrifter och dokumenterat kulturen omkring sig under resorna.
Efter Japan reste duon igenom Korea till östra Kina, vidare till Mongoliet och Gobiöknen till ett kloster vid namn Kum-Bum. Efter studier i tre år vid klostret gör sig reseparet av med mulor, yaks, betjänter och packning. Alexandra klädde ut sig till en kvinnlig tiggare och till fots begav dom sig på den hårdaste vandringen in i Tibet, till dåtidens förbjudna stad för utlänningar, Lhasa.
Lama Yongden fick ta hand om konversationer och materiella ärenden, medan Alexandra för att inte bli upptäckt tog sig an den hukande rollen som den äldre kvinnan och repeterade mantrat Om Mani Padme Hum. När det till slut blev känt att utlänningen Alexandra befann sig i Tibet, deporterades hon ut ur landet och fick resa hem till Frankrike. Väl hemma flyttade hon till en ort i Provence, Digne. Huset gjorde hon till hennes meditationsfort och där arbetade hon med sina böcker. Tillsammans med sin adopterade son Lama Yungdon reste hon omkring i Europa för att hålla föreläsningar.
1937, som sextionioåring begav sig Alexandra österut igen med sin trogne följeslagare. Hennes före detta make Phillipe gav henne ekonomiskt stöd för resan och oroade sig väldigt mycket. Alexandra skulle till ett oroligt Kina, där det var inbördeskrig och krig med Japan. Det blev en tuff resa i ett härjat land, med krig och epidemier härjande runt det resande paret. 1941 dog Phillipe och det tyngde mycket hos Alexandra som kände att hon förlorat den bäste av makar och hennes enda vän.
I have lost the best of husbands and my only friend.
Efter nio års flyktande och vandrande i Kina, under tiden fortsatte Alexandra med att studera och skriva längst resorna, nådde duon Indien 1946. Alexandra var då sjuttioåtta år.
Väl hemma igen i Europa ger hon fler lektioner, föreläsningar och skriver fler böcker. Tragiskt och oväntat dör hennes adopterade son Lama Yongden 1955, vilket för den åttiosjuåriga Alexandra var väldigt sorgligt eftersom han var trettio år yngre och skulle överlevt henne. Alexandra David Néel blev hundraett år gammal. In i det sista ville hon resa tillbaka österut, med vilket hon förnyade sitt pass kort tid innan sin död 1969. Enligt hennes testamente spreds hennes och Lama Yongdens aska i floden Ganges i Varanasi 1973 av hennes vän Marie-Madeleine Peyronnet.
Foto från alexandra-david-neel.org.
What do you think?