Om ni vill ha något á la Monica Zetterlund i alldeles färsk tappning och gillar den där klassiska svenska damrösten uppbackad av jazz – då kommer ni att gilla Flytta Hemifrån och Mimi Terris sköna röst. Detta albumet är glatt, ungdomligt, vemodigt och blandar bossa nova, swing och blues med retrojazzen. Ljudbilden blir mer och mer intim för var låt som spelas färdigt. Där Flytta Hemifrån avslutas med låten Kärlekens Bokslut som klingar den där förnimmelsen av kärleken som är färdig men fortfarande olöst och skär sig i minnet.
Jag visste inget om Mimi Terris eller hört något från henne innan detta album. Så därför var några frågor nödvändiga.
Alla fastnar vi för någon genre eller stil – Kan du berätta något om din bakgrund och hur du kom att göra den musik du gör? Jag tittade runt på nätet och fann dig i olika sammanhang, men mestadels inom någon slags retrojazz scenario. Där du sjunger, dansar och till och med bildade en över 40 personers danskör på en timme!
Vägen till att sjunga och skriva någon form av egen tolkning av traditionell jazz har varit rätt krokig. Jag växte upp i en musikerfamilj där musiken var en del av vardagen, oftast var det någon som spelade eller sjöng någonstans i huset. Mest jazz och soul, men också svenska låtar, Ted Gärdestad och sånt. Min styvpappa är en sucker för allt som är lyriskt och som fungerar att sjunga i stämmor. Vi sjunger alltid när jag kommer hem, hela familjen. Det är kärlek för mig, det där med att sjunga unisont och i stämmor, sjunga tillsammans. Det borde alla göra.
Jag hittade mig själv i musiken i nån form av tidigt identitetssökande, jag var ungen från Göteborg som flyttade ut på landet, till ön Tjörn, och kände mig ganska utanför. Efter mellanstadiet kom jag in på Brunnsbo Musikklasser i Göteborg där vi sjöng i kör en timma om dagen. Jag fick lite barnroller på GöteborgsOperan, och började sjunga klassiskt, blev helt tagen av opera som konstform. Att få vara i fantasin. Att få sjunga med hela kroppen, så starkt som det gick. Att få släppa loss och spela en roll. Mitt tonårsuppror gjorde jag genom att släppa jazzen och soulen efter musikgymnasiet, och söka en utbildning inom klassisk sång. Jag ville gå min egen väg och sökte till en utbildning i England, och efter den så gick jag en master i klassisk sång i Köpenhamn.
Vägen till den traditionella jazzen började när jag tog ett uppehåll mitt i min klassiska master och drog till New York ett år. Där hamnade jag i ett sammanhang med unga musiker som spelade jazz från det förgångna – vackra gamla sånger som jag bara hört på knastrig vinyl. Jag blev helt förälskad eftersom jag hade nån form av omedveten fördom att jazzen krävde någon form av divaaktigt bärande av egenimproviserade sånglines. Men det kunde vara så mycket mer rakt på, och okomplicerat. Bara att få sjunga melodin, så som Gershwin, Hoagy Carmichael, Kurt Weill eller Ellington skrivit den. Det berörde mig på djupet och jag började ”vänstra” med jazzen igen. Ett korn av längtan att göra slut med operan föddes- att våga gå tillbaka och göra något enkelt- att sluta kämpa med elitidrottsmässiga krav på perfektion.
Det där med kören på Youtube var en grej under jazzfestivalen i Köpenhamn förra året. Jag lekte fram arr för trestämmig kör som hänger ihop med danssteg, kroppen och rösten hänger ihop. Rösten leder väg in i att få kroppen att svänga, och dansen släpper loss rösten. Typiskt bra kombo med rötter i jazzhistorien. Jag har dansat lindy hop i snart 8 år nu, det är skönt att känna musiken på andra sätt än genom musicerandet.
På två veckor skrev jag 14 sånger, och nästan alla kom med på skivan.
Du tillägnar Flytta Hemifrån till den som vågar gå vilse. I en annan intervju läste jag något om en dagbok som blev till sångtexter och där sångerna blev en övergångsritual. Hur blev albumet till och vad känner du för verket nu i efterhand?
Det är svårt att höra på den till synes glada och okomplicerade musiken, men det skrevs i en rätt konstig period i mitt liv. Jag ramlade ner i en depression av att jag satt mig själv i en situation med alldeles för mycket jobb och krav ställda på mig av mig själv och av andra. Jag stod mitt i nån form av stormens öga, kunde inte slappna av. När allt liksom bara snurrar i huvet och man helst av allt bara vill krypa ur sitt eget skinn. Jag blev sjukskriven, separerade från min sambo och plötsligt stod allt stilla – de som har provat den grejen vet vad jag menar – det är väldigt konstigt. I den stillheten så skrev jag väldigt mycket dagbok, jag brukar göra det, men i detta fallet började saker rimma. Och melodier spelade i mitt huvud, vid olika tillfällen, passande eller opassande. Så jag fick konstant flippra fram telefonen och spela in rader, eller nynna rader om jag satt på bussen eller ICA-kön. På två veckor skrev jag 14 sånger, och nästan alla kom med på skivan. Och grejen är att jag inte hade skrivit musik sen jag var liten, så det kom verkligen spontant och oplanerat, och gick väldigt lätt.
Vad albumet innebar i den här fasen, var att texterna berättade för mig vari problemet låg, och hur jag skulle lösa det. Och budskapet var att jag var tvungen att gå vilse, och flytta hemifrån. Det blev början på en resa som jag egentligen fasat för sen jag var liten. Att vara självständig, att ta ansvar för mitt eget liv. Att inte söka trygghet på en massa andra platser, och i prestationer och bekräftelse. Att få lov att bryta ihop och säga fuck it, så här är det. Släppa taget. Jag skrev låten I Drömmen som egentligen berättade för mig precis vad jag skulle göra. Jag flyttade in i ett kollektiv, där jag bor nu. Påbörjade en resa mot ett mer Pippi Långstrump-aktigt liv där jag försöker skita lite mer i vad som förväntas av mig. Jag har väldigt långt kvar till att uppnå Långstrump-status men jag försöker. Och försöker förlåta mig själv när jag faller för frestelsen att hitta enklare vägar, för att slippa behöva lyssna på magkänslan. Magkänslan är en sjukt jobbig men säker kapten, och lyssnar man på hen finns det inga genvägar. Jag kommer nog köra trial and error på den tills jag dör, men jag försöker iallafall.
Det är ju tyvärr väldigt o-originellt att gå in i väggen, så förhoppningsvis finns det andra trötta själar som även de kan behöva en putt i rätt riktning, serverat i jazzformat. Det skulle göra mig glad om någon annan också kunde hitta tröst i någon av texterna.
Du har en skivsläppsturné på gång på fina spelställen som startar efter konserten på Nefertiti i Göteborg. Vad händer annars och senare till hösten? Sätter du punkt en stund eller kör vidare med andra projekt?
Hösten kommer nog faktiskt bli perioden vi spelar som allra mest med det här materialet. Bandet består av goda vänner, och är ett väldigt sympatiskt gäng, det blir roligt att fortsätta spela de här låtarna ett tag. Det är väldigt viktigt har jag insett, att omge mig med bra människor bakom instrumenten. Så sommaren är bara början för den här skivan. Just nu sitter jag och skriver på nästa projekt men det kommer inte komma igång på riktigt förrän längre fram, den här skivan skall få leva sitt eget liv först. Det är roligt att bara åka med och se vad som kommer ut. Har precis fått hem mitt piano så det skrivs mycket låtar just nu.
…jag längtar efter att få bekanta mig mycket mer med Sveriges jazzscen.
Hur ser du på jazzscenen inom det du gör i Sverige? Känner du att du får sjunga dig mätt på scen för att säga det så? Hur känner du genren står på egna ben nu för tiden?
Jag vet ju inte eftersom jag hittills mest spelat i Köpenhamn, som är den största jazzscenen i min region. Danskarna fattar grejen med traditionell jazz, jag upplever att de inte jämför den eller värderar den mot modern jazz utan ser den som sitt eget idiom som också är värdefullt. Men jag längtar efter att få bekanta mig mycket mer med Sveriges jazzscen. Det finns så himla många fantastiska musiker och sköna spelställen. Men jag har inte bara som ambition att spela på jazzscenerna. Jag skulle inte ha något emot att göra mer folkliga grejer. Jag hade en period när jag såg ner på den grejen, och ville vara mer speciell, sticka ut. Men nu vill jag bara få lov att dela musik med andra, för att musik kan beröra många olika sorters människor och livsfaser. Sätt mig i Allsång på Skansen eller så sjunger jag gärna en stump Folkets-Park-ballad i 30-talsstil i Melodifestivalen. Jag känner verkligen ärligt att min röst numera tål att sättas i olika sammanhang. Det är väl Pippi Långstrump-grejen igen. Förhoppningsvis. Och så vill jag ju leva av musiken och inte bara sjunga för katterna, även om de är tålmodiga lyssnare. Kisar gillande vad jag än sjunger. Nej det är inte sant. De hatar opera!
Tack & Lycka till!
What do you think?