Jag var och såg på Hilma af Klints utställning på Picassomuseet i Málaga. Mycket förväntansfull i att se dessa alkemistiska verk av den svenska kvinna, som redan på sin tid visste att hon var ämnad till att bli förstådd först efter att hon dött. Hon krävde att hennes verk skulle visas tidigast tjugo år efter hennes död. På senare år har hon blivit väldigt hajpad, hennes konstverk är omtalade i media och publiken har fått upp ögonen. Detta är oundvikligt i konstens värld, som är så spekulativ och i stort sett ett slags komplext flockbeteende.
Symboler är dörrar in i en både fysisk och mental process…
Det är där som Hilma af Klints verk beter sig som en trojansk häst, verken är fulla av symbolik och arketyper som nu efter många år infiltrerar allmänheten. Symboler är dörrar in i en både fysisk och mental process, något som Hilma af Klint själv var delaktig i när hon kanaliserade under seanser bestående av en grupp på fem kvinnor, som hon ledde. Gruppen träffades regelbundet och till stor del stöttade varandra i en tid då dom var malplacerade, i en tid då kvinnor ansågs enbart kunna reproducera konst och aldrig skapa den. Hilma af Klints konstnärskap fick så en koncentrerad visionär kreativitet, som säkerligen fick kraft ur dessa seanser.
Det är den materiella värld vi lever i hon bildar av, fast men en inblick i den öververkligheten som förenar allt
I hennes verk möts motpolerna, det svarta och vita, det kvinnliga och manliga, ying och yang. Det är den materiella värld vi lever i hon bildar av, fast men en inblick i den öververkligheten som förenar allt, det som hon kanaliserade. Detta var för henne ett möte hon försökte förstå och skrev mycket om personligen i memoarerna, som det fanns utdrag av bakom glasmontrar på utställningen. Man kan säga att hon ansvarsfullt mötte det hon kanaliserade och med sin begåvning avbildade det visuellt. Jag fascineras av hennes relation till sin konst, där hon var medveten om att låta verken, som en trojansk häst, resa in i framtiden och visa sig för en mer medveten mänsklighet. Som säkerligen är mer redo för ett kollektivt vidgat medvetande än på hennes tid. Eller är det så? Jag tycker det och jag tyckte det var häftigt att se dessa verk uppta stora utrymmen i Museo Picasso.
What do you think?